Igår, Tisdag, städade jag för fulla muggar min stökiga lägenhet. Precis lagomt tills golven hade torkat plingar det på dörren. det låter högt som tusan, o jag är inte den som får våldgästande besökare.
Jag öppnar dörren, och till min förvåning står där en liten kort och knubbig man. Han sträcker fram en lapp som det står något i stil med: Min dotter heter Ewa o har hjärtproblem ...har inga pengar... köpa en tavla?
Medan jag läser på lappen försöker jag komma på ett fint sätt att säga nej. tills jag till min förvåning upptäcker att han har en plastkasse från klädbutiken Carlings i näven.
Mitt svar blev: Nej du.